angie.

 Kopiera och klistra in i kommentarfältet, svara sedan!

Om dig:

1. vad heter du?
2. vad skulle du vilja heta ifall du själv fick välja?
3. vilka andra namn tänkte dina föräldrar ge dig?
4. vilket stjärntecken är du?
5. vilken årgång är du?
6. vart bor du?
7. bott utomlands?
8. flyttat antal gånger?
9. vart skulle du vilja bo?
10. yrkesval?
11. Vem skulle du vilja vara av de du känner, och varför?

Utseende:

1. hur lång är du?
2. hur mycket väger du?
3. hårfärg och frisyr?
4. ögonfärg?
5. mest nöjd med?
6. minst nöjd med?
7. skostorlek?
8. glasögon?
9. har du några piercingar/tatueringar?

Favoriter:

1. filmer?
2. låtar?
3. årstider?
4. mat/dryck?
5. djur?
6. färg?
7. parfym?
8. tv-program?
9. sysselsättning?

Kläder:

1. vad använder du just nu för jacka?
2. vad använder du just nu för skor?
3. favoritfärg på kläder?
4. favoritmaterial på kläder?
5. vilka kläder skulle du vilja ha just nu?
6. favoritaffärer?
7. för ungefär hur mycket köper du kläder för i månaden?
8. favoritmärke(n)?
9. vad har du för byxstorlek?
10. vad har du för tröjstorlek?

Blandat:

1. vad heter din morfar?
2. var har du i din:
¤ jackficka just nu?
¤ väska just nu?
3. vad är du beroende av?
4. vilket land kommer du i från?
5. vilken sorts lypsyl använder du?
6. vad tror du på?
7. vilken religion tillhör du, om du nu tillhör någon?
8. vad köpte du senast?
9. har du nåt husdjur?
10. vad bor du i?

Prylar:

1. plånbok:
2. tandborste:
3. smycken:
4. solglasögon:
5. underkläder:
6. nagellack:

Krystarbetet fortsatte, jag låg och kämpade och Jimmy stod brevid och stöttade. De närmaste timmarna är ganska suddiga, många minnesluckor tack vare all smärta och utmattning. Jag minns att det helt plötsligt är tre barnmorskor och en läkare inne hos oss och hjälper till. Men våran bebis kommer inte ut. Jag var så trött, orkade inte ta i. Men alla runt mig hejade på och jag fick fortsätta. Jag grät och skrek att jag inte orkar mer, att jag ger upp. Grät som ett barn. Det var så fruktansvärt jobbigt, och det gjorde sjukt ont.

Minnesluckorna är många, men jag vet att Jimmy höll upp mitt huvud och gjorde allt för att jag skulle orka lite till.. Läkaren tog fram sugklockan, det var ingen idé att fortsätta utan lite hjälp på traven, bebisen kom inte ut hur mycket vi än kämpade. Hon drog samtidigt som jag krystade, och hon såg huvudet komma! Men varje gång åkte det tillbaka igen, jag orkade inte det sista. Knappt någon sömn och ingen mat på 30 timmar, jag var som sagt helt borta. När jag tänker tillbaka är allt som i en dimma, jag kommer bara ihåg vissa bitar och allt är rörigt och grötigt. Jag hörde inte vad de andra i rummet sa, såg bara massa människor som rörde på läpparna och gestakulerade hit och dit. Jimmy såg helt förstörd ut, stackarn. Jimmy stod på min vänstra sida, och på min högra stod en barnmorska och höll i min andra hand, och gav min lypsyl titt som tätt. De två andra barnmorskorna stod jämte läkaren som höll i sugklockan och skrek och hejade på mig så jag skulle hålla mig vaken och fokuserad. Jag skrek rakt ut, och tog i så jag visste inte var jag skulle ta vägen.

När de testat med sugklockan 6 gånger ringde de efter narkosläkare. Jag höll på att kollapsa och bebisen kom inte längre ut än lite med huvudet. Det fick bli kejsarsnitt. Detta har jag inget minne av över huvud taget, men Jimmy har berättat hur det gick till. Han var också helt färdig. Så som han kämpat vid min sida under alla långa timmar. Min Jimmy.

Vi skulle göra ett sista försök i väntan på att narkosläkaren kom. Det sjunde försöket. Jag krystade precis som innan, jag höll på att sluta när det hände något. Helt plötsligt kände jag huvudet, det hade kommit ut lite längre och för första gången kände jag huvudet! Alla runt mig blev helt galna och skrek och hejade på som bara den. Jag vågade inte andas ut, jag fick krafter som jag inte visste fanns. Och då hände det. Jag kände hela min bebis komma ut, och så blev allt tyst. Det enda jag såg var våran lilla bebis på min mage, skrikandes. Och Jimmy som satte sig ner, darrig efter att ha spänt sig så i alla timmar jämte mig.

Jag fattade inte vad som hände därnäst, det låg en varm bebis på min mage och skrek, och alla barnmosrkor sprang runt och ryckte i saker som yra höns. Jag frågade om det blev en flicka eller pojke - inget svar. Jag försökte titta själv, men jag orkade inte lyfta huvudet. Till slut var det en som hörde mig och hon lyfte upp den lilla- en flicka! Jag tittade på Jimmy och vi skrattade och grät.

Jimmy fick klippa navelsträngen, och hon mättes och vägdes. 3990g och 52cm. "Vilken liten tjockis" sa barnmorskorna och de skrattade med oss. Sen gav de henne till Jimmy och jag förstod att något var fel. En av barnmorskorna förklarade att min ringmuskel gått sönder rejält och att jag blivit klippt för att flickan skulle kunna komma ut. Jag hade förlorat 1,3 l blod. Så jag fick åka ner på operation direkt, och Jimmy blev ensam kvar med våran lilla tös. 

Jag blev bedövad så jag kunde inte röra en muskel under naveln. När jag kommit upp efter operationen fick vi fika och vi ringde våra föräldrar. Sen kom vi upp till BB, fick ett eget rum som var jättefint. Vi låg och pratade om vad hon skulle heta- vi bestämde oss för Molly. Hon såg ut som en Molly.

Allt kändes konstigt och jättebra, men vi var trötta. Jag ville bara ta en dusch, kände mig så svettig och äcklig efter alla långa timmar som gått. Men jag kunde ju inte gå så fick vänta tills nästa dag.Jag åkte hem från BB den 26 februari, och jag har aldrig varit lyckligare i hela mitt liv.

Tack Jimmy för att du finns, jag älskar dig. Och välkommen Molly till våran lilla familj!

Rummet på förlossningen var jättefint. Och stort. Jag satte mig i jacuzzin nästan direkt, och det var riktigt skönt.

Värkarna kom med jämna mellanrum, ca var femete minut. Jag började med lustgasen direkt, riktigt go i bollen blev man. Kändes som ett lyckorus i hela kroppen, och fnissig blev man. Men efter ett tag när värkarna blev kraftigare fnissade jag inte så mycket mer. Det blev olidligt. Barnmorskan sa att jag skulle öppna mig ungefär en cm i timmen, men efter ett par timmar hade jag bara öppnat mig en. Det stannade upp, så jag fick ett dropp som skulle skynda på förlossningsarbetet lite. Men det hjälpte inte. Jag tror det var vid tvåtiden på natten som barnmorskan stack hål på hinnan så vattnet gick, men det gjorde bara så värkarna blev helt olidliga, jag stod inte ut. Den ena värken hann aldrig avta innan nästa satte igång. Så höll det på en bra stund. Sjuk smärta, obeskrivlig.

Jimmy ringde på barnmorskan, för jag hade så fruktansvärt ont. Jag fick ryggbedövning. Helt plötsligt kände jag absolut ingenting. Det var det skönaste jag nånsin vart med om. Jag somnade en halvimme ungefär, sen fick jag order om att stå upp så bebisen skulle sjunka ner mer. När barnmorskan kände efter så låg den fel, och det skulle innebära att jag fick föda med kjejsarsnitt. Men lite till skulle jag vänta, och se om den la sig tillrätta. Jag började få ont av krystvärkar, det tryckte på som bara den neråt. Jag var så himla trött, hade varken knappt sovit eller ätit på ett dygn. Jag ville bara att allt skulle vara över, bad om kjejsarsnitt. Men jag fick vänta.

Efter ytterligare nån timme ringde barnmorskan efter kirurg, som fick känna efter om det skulle bli kjejsarsnitt. Då hade min lilla bebis lagt sig rätt, och det skulle bli en normal förlossning. Frågan var bara när. De satte på droppet på högsta fart, och nu var barnmorskan inne hos oss hela tiden. Kollade så allt var bra, och hjälpte mig under krystvärkarna.

Ryggbedövningen satt fortfarande i, jag kände inte värkarna över huvud taget, jag såg bara på ctg-remsan att de var uppe på högsta nivån hela tiden. Däremot så kände jag krystvärkarna. Det var om möjligt fruktansvärt mycket värre än värkarna. Det tryckte på där nere så det kändes som allting skulle gå sönder. Som tusen knivar som snurrade runt och tryckte samtídigt. Jag satt lutanses över en sackosäck, och andades lustgas. Både jimmy och barnmorskan hade fullt upp med att hålla hand, massera rygg och stötta mig. Jag andades lustgasen precis hela tiden, men det hjälpte ingenting. Men det kändes lite som en tröst. Jag vet inte hur länge det höll på såhär, för jag fick en del black outer pga smärtan. Nån timme eller två, vem vet. Jag var öppen tio cm, nu var det snart dags.

Barnmorskan tyckte vi skulle testa att påbörja krystarbetet. Jag fick ligga ner, jimmy höll upp mitt huvud och höll min hand. Jag krystade när krystvärken kom, men den höll inte på så länge, vilket gjorde det svårt för mig att hjälpa till. Ryggbedövningen gjorde ju så jag inte kände värkarna, utan endast krystvärkarna, och det var pga det som jag inte kunde jobba tillräckligt länge. Nu var klockan ungefär nio på morgonen den 24 februari, och detta skulle bli den längsta morgonen i mitt liv.


                   

                                                                                                 ...fortsättning följer

                                                                                            ...fortsättning

Vi låg kvar i sängen båda två med ett tidtagarur och tog exakt tid mellan det vi gissade kanske var värkarna. Det kändes inte alls som mensvärk, utan snarare en smärta som liknade ett knivhugg inifrån. (Min lilla bebis kanske höll på att hugga sig ut.) Vid sju kunde jag inte hålla mig mer, det gjorde fruktansvärt ont. Vi gick ner och åt frukost, och värkarna kom fortfarande med tio minuters mellanrum. Eftersom vi var hemma hos Jimmys föräldrar i Mullsjö ville jag att vi skulle åka hem in till stan, för att vara nära förlossningen OM det nu var riktiga värkar, och OM vi skulle behöva åka in. OM... På vägen hem i bilen ringde jag in till förlossningen och barnmorskan trodde jag var i latensfasen. Hon rådde mig till att åka hem, ta två alvedon och vila.

Vilket jag gjorde. Vilade i alla fall. Under natten hade jag bara fått en och en halv timmas sömn, för vi kollade på film fram till tre, och värkarna startade som sagt 04.20. Sov i ungefär två timmar, fram till lunchtid. När jag vaknade tänkte jag att värkarna säkert avtagit, för det hade de ju gjort under veckan innan. "Fast då kändes dom inte som nu...."  Värkarna var kvar, och nu kom dom väldigt oregelbundet. En stund kunde de komma med fem minuters mellanrum, och sen med tio. Jag ringde mina föräldrar, och Jimmy till sina. Vi sa att vi tänkte åka in när som helst nu. Fast jag var lite osäker på det eftersom värkarna kom så oregelbundet. OM det nu var värkar....

När de kommit med fem minuters mellanrum en stund ringde jag in till förlossningen igen. Nu var klockan två. Hon rådde mig att stanna hemma en stund till, men att jag givetvis var välkommen in om jag behövde smärtlindring. Jag tyckte det var pinsamt att ringa in igen, och bli rådd att stanna hemma. "Jag måste vara den mest barnsliga människan, ringa in hela tiden!" Jag la mig i badet, nu hade det inte kommit en värk på nästan en halvtimme. "Nu slutar det, jävla typiskt."

I badet kom värkarna igång igen, fast de kändes inte så farliga i vattnet. Skönt. Jag spenderade resten av eftermiddagen åt att gå runt, ligga i sängen och i badet. Fruktansvärt rastlös. Ont hade jag också. Men jag höll ut- jag skulle absolut under inga omständigheter ringa in till förlossningen igen, om jag inte var helt säker! Men en alvedon kunde jag gott ta, och en till, och en till.... Vi ringde våra föräldrar och berättade att vi var hemma. De blev jättenervösa för de trodde det var klart... ÅÅÅ NEJ!

Vid åtta började sista semifinalen i Melodifestivalen. Jag låg i sängen och tittade lite halvt om halvt mellan värkarna. De kom med 3-7 minuters mellanrum, vilket de hade gjort de senaste timmarna. Men jag skulle INTE ringa in. Lite till kunde jag plågas hemma. En alvedon till.. Men jag stod inte ut längre, jag tvingade mig att titta klart, men vid halv tio ringde jag in och sa att jag kommer. Vi tog det ganska lugnt och kollade så allt var med. Ringde våra föräldrar och åkte in.

Klockan 22.22 blev jag inskriven, när jag kom in var jag öppen 6 cm. De undrade hur jag hade kunnat vara hemma så länge............. 

...fortsättning följer